Demokratisk kulturpolitik – om Arthur Engberg
På Kungliga bibliotekets digitala arkiv ligger sedan 2015 ett tunt häfte inskannat, tryckt hos Tidens förlag för 25 öre styck. Omslaget är sparsmakat, typsnittet strängt, titeln kortfattad: Demokratisk kulturpolitik.
emokratisk kulturpolitik. På Kungliga bibliotekets digitala arkiv ligger sedan 2015 ett tunt häfte inskannat, tryckt hos Tidens förlag för 25 öre styck. Omslaget är sparsmakat, typsnittet strängt, titeln kortfattad: Demokratisk kulturpolitik.
Demokratisk kulturpolitik (1938). Arthur Engberg (1888-1944).
Författaren är Arthur Engberg, ecklesiastikminister i Per Albin Hanssons regering, och skriften ingår i en serie “Aktuella broschyrer” tillsammans med pamfletter av Ernst Wigforss om statsutgifter, Gustav Möller om krisbekämpning och Per Albin Hansson om koalitionspolitik. Det är 1938. Nazityskland har annekterat Österrike samma vår. Skriften är på sitt sätt en stridsskrift, fast den läses knappast så i dag – en programförklaring för vad en demokrati skyldig är sina medborgare i fråga om bildning, konst och vetande, formulerad av en man vars förflutna rymmer uttalanden vars citerande lett till fällande dom om hets mot folkgrupp.
Det är just denna dubbelhet som gör Engberg svår att lämna därhän. Han var en av mellankrigstidens mest inflytelserika socialdemokratiska tänkare och en man som under 1920-talet skrev antisemitiska ledare och stödde rasbiologin.
Engbergs kulturpolitiska tänkande
Att återvända till hans kulturpolitiska tänkande i dag är därför inte ett rehabiliteringsprojekt. Det är ett försök att göra något svårare: skilja ut den demokratiska institutionstanke som fortfarande bär, utan att för den skull tvätta bort det som inte gör det. Den övningen har en särskild aktualitet just nu, när svensk kulturpolitik på nytt blivit ett slagfält – mellan en regering som talar om kulturkanon och nationellt kulturarv och en opposition som söker formulera vad kultur egentligen är till för, bortom frågan om anslagens storlek.
Engbergs Demokratisk kulturpolitik är, med sina brister, det närmaste den svenska socialdemokratin kommer ett grundläggande dokument i den frågan. Att läsa det nära, och att pröva det mot både dess egen tids totalitära hot och vår tids fragmenterade offentlighet, är ett sätt att fråga vad som är värt att värna av det projektet – och vad som måste tänkas om utifrån vår tids förutsättningar.
Ecklesiastikminister under folkhemsbygget
Arthur Engberg föddes 1888 i Hassela i Hälsingland, son till en välbärgad bonde. Han studerade i Uppsala under filosofen Axel Hägerström, vars inflytande skulle prägla hans intellektuella hållning livet ut, och gjorde sedan karriär som tidningsman – som chefredaktör för Arbetet under tidigt 1920-tal – innan han blev riksdagsledamot och en av rörelsens ledande gestalter, av många betraktad som Hjalmar Brantings naturliga efterträdare i partiets intellektuella ledning.
Från 1932 till 1939, med ett kortare avbrott, var han ecklesiastikminister: ansvarig för det departement som då omfattade kyrka, skola och högre utbildning, en konstruktion som i sig speglar en äldre tids föreställning om att andlig, demokratisk och pedagogisk bildning hör samman.
Det var en avgörande post i en avgörande tid. Det var under just dessa år som folkhemmet som politiskt projekt tog form under Per Albin Hanssons ledarskap – krisuppgörelsen 1933, den fördjupade välfärdsstaten, den bostadssociala utredningen, befolkningspolitiken efter Alva och Gunnar Myrdal.
Engbergs uppgift var att ge detta bygge dess kulturella och pedagogiska underbyggnad: att formulera vad medborgarna kan kräva av staten i fråga om skola, forskning och konst, samtidigt som idén om folkhemmet – nationen som ett gemensamt hem där ingen ställs utanför – höll på att ta form.
Som jag berört tidigare finns i detta skede en idé värd att bevara: tanken att demokratin är skyldig sina medborgare inte bara skolgång utan tillgång till de andliga skatter som konst, musik och litteratur representerar – att staten har ett ansvar för bildningens och kulturens tillgänglighet som går längre än nyttoöverväganden. Den idén formulerades av Engberg mer utförligt och mer systematiskt än av någon annan samtida socialdemokratisk tänkare, och det är därför han, trots allt, bör läsas.
Jimmy Sand
Detta är första delen av en artikelserie som ursprungligen publicerades på bloggen Förläst Grabb från Grums som ett enda inlägg.
Artikelserien om demokratisk kulturpolitik:
- Demokratisk kulturpolitik – om Arthur Engberg
- En problematisk figur – Arthur Engberg
- Demokratisk kulturpolitik (1938)
- Gramsci, Bourdieu och maktkritiken
- Aristoteles: paideia och den lediga tidens frihet
- Från Gemeinschaft till Gesellschaft
- Fem övergångar från folkhemmets Sverige
- Skiss: Demokratisk kulturpolitik (2028)
Läs mer:
Did you enjoy this article?
Recommend it — Standard Reader surfaces well-loved writing to more readers across the network.