En problematisk figur – Arthur Engberg

En problematisk figur – Arthur Engberg. Som jag berört tidigare finns i detta skede en idé värd att bevara: tanken att demokratin är skyldig sina medborgare inte bara skolgång utan tillgång till de andliga skatter som konst, musik och litteratur representerar – att staten har ett ansvar för bildningens och kulturens tillgänglighet som går längre än nyttoöverväganden. Den idén formulerades av Engberg mer utförligt och mer systematiskt än av någon annan samtida socialdemokratisk tänkare, och det är därför han, trots allt, bör läsas.

En problematisk figur

Men “trots allt” måste sägas med eftertryck. Under tidigt 1920-tal, som chefredaktör för Arbetet, skrev Engberg ledare där judendomen tillskrevs en särskild roll i den bolsjevikiska revolutionen och där ett antisemitiskt formspråk – “judens diktatur över ryssen”, judisk “cellbyggnad” som samhällsupplösande kraft – förekom utan att mötas av några större invändningar inom partiet.

År 1921 hörde han till de mest ivriga förespråkarna för inrättandet av Rasbiologiska institutet och talade i andra kammaren om behovet att bevara “vår egna, svenska folkstock” med samma omsorg som avelsdjur. Dessa formuleringar har sedan dess återanvänts av nazistiska och antisemitiska aktörer ända in i vår egen tid – Radio Islam fälldes 1989 för hets mot folkgrupp efter att ha citerat just Engberg.

Antisemitism i arbetarrörelsen

Det är historikern Håkan Blomqvist som grävt djupast i detta arv, dels i den populärvetenskapliga boken Socialdemokrat och antisemit? Den dolda historien om Arthur Engberg (2001), dels i doktorsavhandlingen Nation, ras och civilisation i svensk arbetarrörelse före nazismen (2006), där Engberg tillsammans med kommunistledaren Nils Flyg används som fallstudier för en bredare tes: att den svenska arbetarrörelsen under mellankrigstiden rymde en sammanhängande idétradition av vad Blomqvist kallar “socialistisk vithet” – en föreställning om socialismen som ett europeiskt och nationellt projekt, där arbetarklassen bar nationens bästa egenskaper och där både invandrad arbetskraft och judar kunde beskrivas som stående utanför denna nationella kärna.

Det är alltså inte fråga om enstaka urspårningar hos en enskild politiker, utan om föreställningar som fanns i arbetarrörelsen under tidiga decennier och som senare generationer sällan velat kännas vid.

Blomqvist nöjer sig dock inte med en förenklad bild av Engberg, och det är ungefär där jag själv vill landa i mitt omdöme. 1927 utgör, visar Blomqvist, ett vattendelningsår: det året engagerade sig Engberg tillsammans med Per Albin Hansson och Gustav Möller mot den borgerliga regeringens förslag om skärpta invandringslagar, riktade mot befarad judisk “invasion” från Östeuropa, och vände sig uttryckligen mot högerledaren Otto Järtes rasbiologiskt motiverade lagstiftningsiver.

Därefter upphör de antisemitiska formuleringarna i Engbergs offentliga gärning nästan helt. Blomqvists egen slutsats, grundad i arkivmaterial, är att folkhemstanken i Engbergs tappning med tiden blev ett verktyg för humanisering snarare än uteslutning – att han hörde till dem som, i försvaret av demokratin mot nazismen, gjorde utrymmet för rastänkande och antisemitism inom rörelsen mindre.

Antinazist

Engberg blev under 1930-talet en övertygad och principfast antinazist, i så hög grad att en av hans krönikor fick Vecko-Journalen beslagtaget av censuren, och det är samma man som 1938, i Demokratisk kulturpolitik, formulerar ett av mellankrigstidens tydligaste försvar för forskningens frihet mot just den totalitära statens anspråk.

Detta gör honom inte till ett helgon. Men den som vill förstå hur demokratiska institutioner kan byggas av människor med mörka fläckar i sitt förflutna – och hur sådana människor själva kan bidra till att stänga de dörrar de en gång öppnat – har i Engberg ett osedvanligt tydligt fall. Det är inte Engberg som person som förtjänar upprättelse. Det är den institutionstanke och den kulturpolitik han till sist kom att formulera, och som måste kunna bedömas på egna meriter.

Jimmy Sand

Detta är första delen av en artikelserie som ursprungligen publicerades på bloggen Förläst Grabb från Grums som ett enda inlägg.

Artikelserien om demokratisk kulturpolitik:

1. Demokratisk kulturpolitik – om Arthur Engberg
2. En problematisk figur – Arthur Engberg
3. Demokratisk kulturpolitik (1938)
4. Gramsci, Bourdieu och maktkritiken
5. Aristoteles: paideia och den lediga tidens frihet
6. Från Gemeinschaft till Gesellschaft
7. Fem övergångar från folkhemmets Sverige
8. Skiss: Demokratisk kulturpolitik (2028)

Läs mer:

• Den kultur vi kämpar för