Demokratisk kulturpolitik (1938)

Demokratisk kulturpolitik (1938). Skriften öppnar med ett kapitel kallat “Grundsatser”, och där slås tonen an för allt som följer: kulturpolitikens grundsatser hör nära samman med den allmänna politikens, skriver Engberg (s. 3), eftersom den allmänna och lika rösträtten ställer krav på varje medborgares omdöme, ansvarskänsla och duglighet.

Folkstyre och folkbildning kan därför inte skiljas åt – de förutsätter varandra, eftersom inget folkstyre varaktigt kan bestå utan att bäras upp av upplysta och självständiga medborgare, och ingen folkbildning är ett hållbart underlag för folkstyret om den inte vuxit fram i ett andligt klimat där tankens, ordets och kritikens frihet är en garanterad verklighet.

Här finns redan kärnan i Engbergs argument, och den är strängt taget inte i första hand estetisk eller antropologisk utan politisk teori: bildning är inte en lyx som demokratin kan unna sig när de mer akuta frågorna är lösta, utan en förutsättning för att demokratin överhuvudtaget ska fungera. I den gamla överhetsstaten var bildningsmonopolet naturligt – kunskap var ett privilegium knutet till stånd och ämbete. I folkstaten är det en orimlighet. Muren mellan folket och staten föll med överhetsstatens fall, skriver Engberg (s. 4), i och med rösträttens införande. Muren mellan folket och bildningsmöjligheterna måste rivas på samma sätt, och det är, framhåller han, den demokratiska kulturpolitikens förnämsta uppgift.

Men Engberg stannar inte vid ett rent instrumentellt bildningsbegrepp – kunskap för samhällsdugligheten. Han vidgar frontlinjen: det räcker inte att göra medborgarna dugliga för livets praktiska uppgifter. Människan vill också tillfredsställa sin skönhetslängtan, sin konstnärliga åtrå, sitt behov av det som övergår tidens och rummets gränser; konstverket, boken, scenens skapelser och tonerna ska ge mening och lyftning åt hennes liv.

Helhetssyn

Kulturpolitiken blir därmed, i Engbergs formulering (s. 5), uttryck inte bara för en grundsyn utan för en sammansyn – en helhetssyn som vägrar skilja ut det andliga livets olika provinser från varandra och som har till uppgift att sörja för “luft, rymd och ljus” mellan dem.

Från denna princip härleder han en rad konkreta reformer, redovisade med en byråkrats noggrannhet. Folkskolan – “den ojämförligt betydelsefullaste av rikets undervisningsanstalter” (s. 5) och den enda skola som de flesta svenska medborgare någonsin skulle genomgå – fick från 1935 hela sin kostnad för lärarlöner och skolbyggnader övertagen av staten, vilket befriade kommunerna från en tung ekonomisk börda samtidigt som staten vann inflytande över skolväsendets kvalitet.

1936 beslöts om ett obligatoriskt sjunde skolår, en seminariereform som höjde kraven på lärarutbildningen, och 1937-38 genomfördes löneregleringar som för första gången skipade lika lön mellan manliga och kvinnliga folkskollärare – något Engberg beskriver som en självklar rättvisa, eftersom kvinnliga lärare hade “precis samma utbildning” och “precis samma åligganden” som sina manliga kollegor (s. 8). Från 1938 tog staten också över hela det ekonomiska ansvaret för döv- och blindundervisningen, som tidigare varit en fråga om kommunal och privat välgörenhet.

Jämlikhet

Särskilt tydligt formuleras jämlikhetsambitionen i kapitlet om vägen från folkskolan genom de högre skolorna. Vägen dit, skriver Engberg (s. 25), får inte vara ett privilegium för rikedomen; den ska stå öppen för alla, och gallringen ska ske efter begåvning, inte efter föräldrarnas ekonomi.

Han riktar därför skarp kritik mot det system av avgiftsbelagda “preparantkurser” som vuxit fram kring inträdesproven till läroverken, där burgna familjer kunde köpa sina barn ett försprång i modersmål och räkning – ett system som han menar utgör en dold spärr, särskilt kännbar för landsbygdens barn som måste betala dubbelt: för resan och för kursen. Lösningen, menar han, är att fullgoda avgångsbetyg från folkskolans sjätte klass ska räcka, utan spärrande inträdesprov som kan tränas bort med pengar.

Forskningens frihet

Ett längre avsnitt ägnas åt forskningens frihet, under rubriken “Forskning, högskolor, akademier och teatrar”. Här skriver Engberg med en skärpa som är svår att missförstå mot bakgrund av 1938 års europeiska verklighet: forskningen är det centrala sanningssökandet i kulturlivet, och dess styrka ligger i dess hänsynslöshet mot allt annat än själva saken (s. 28). Men ingen forskare ser ensam allt, och forskningens livsluft är därför friheten att både framlägga egna resultat och kritisera andras.

Forskningens frihet hör oupplösligt samman med kritikens och ordets frihet – och, skriver han med en formulering som är svår att läsa som annat än en direkt adress till samtidens diktaturer, ingen politisk ordning som kräver “restlöst herravälde över människornas hela liv” (s. 29) och hänsynslöst undertrycker varje kritik mot de meningar den av politiska skäl auktoriserar kan någonsin förenas med forskningens frihet. Demokratin är därför, i det långa loppet, den enda ordning som kan trygga forskningens nödvändigaste livsvillkor.

Anti-totalitär syn

Samma anti-totalitära ton återkommer i kapitlet om kyrkoväsendet, där Engberg – som själv kallade sig “hedning” och länge drivit på för en mer sekulariserad statskyrka – uttryckligen hänvisar till den tyska bekännelsekyrkans motstånd mot nazistregimens anspråk på total makt över det andliga livet som bevis för ett inre släktskap mellan protestantismens respekt för samvetsfrihet och den demokratiska statens grundvalar. Skulle svensk demokrati krossas och ersättas av ett totalitärt statsskick, skriver han (s. 39), skulle detta utplåna den rörelsefrihet som präglar det svenska kyrkoväsendet.

Demokratisk kulturpolitik är alltså inte primärt en estetisk programförklaring. Det är en demokratiteoretisk skrift, skriven av en förvaltare som redovisar genomförda reformer lika mycket som han filosoferar – men bakom redovisningen ligger en sammanhållen tanke: att en demokrati som inte aktivt river bildningens klassmurar, som inte garanterar forskningens frihet och som inte försvarar det andliga livets mångfald mot statlig eller partipolitisk likriktning, i längden undergräver sina egna förutsättningar.

Jimmy Sand

Detta är tredje delen av en artikelserie som ursprungligen publicerades på bloggen Förläst Grabb från Grums som ett enda inlägg.

Artikelserien om demokratisk kulturpolitik:

1. Demokratisk kulturpolitik – om Arthur Engberg
2. En problematisk figur – Arthur Engberg
3. Demokratisk kulturpolitik (1938)
4. Gramsci, Bourdieu och maktkritiken
5. Aristoteles: paideia och den lediga tidens frihet
6. Från Gemeinschaft till Gesellschaft
7. Fem övergångar från folkhemmets Sverige
8. Skiss: Demokratisk kulturpolitik (2028)