Gramsci, Bourdieu och maktkritiken

Gramsci, Bourdieu och maktkritiken. Arthur Engbergs projekt kan med fördel sättas i samtal med två tänkare, Gramsci och Bourdieu,  som, från helt andra utgångspunkter, gjorde kulturen till ett centralt politiskt problem.

Antonio Gramsci

Antonio Gramsci, som satt fängslad av Mussolinis regim under just de år Engberg författade sin skrift, utvecklade begreppet kulturell hegemoni: makt i moderna samhällen upprätthålls inte främst genom tvång utan genom att en klass lyckas göra sin världsbild till “sunt förnuft” – genom skolan, kyrkan, pressen, föreningslivet, hela det civila samhällets institutioner, som formar medborgarnas spontana samtycke innan staten ens behöver ingripa med tvång.

Engbergs bild av “bildningsmonopolet” som något överhetsstaten upprätthöll och folkstaten måste riva är i grunden en hegemonianalys, fast utan Gramscis begreppsapparat: han såg att den som kontrollerar tillgången till bildning och kultur kontrollerar något djupare än formella rättigheter.

Skillnaden mellan Gramsci och Engberg är att den förre förblev misstänksam mot staten som sådan – för honom var frågan alltid vem som till syvende och sist kontrollerar den “integrala staten” och i vems intresse dess kulturella apparat verkar – medan Engberg satte sin tillit till just staten, den demokratiska folkstatens institutioner, som det redskap genom vilket hegemonin kunde brytas i stället för befästas.

Det är en optimism om staten som en gramsciansk läsning skulle mana till försiktighet inför: en institution byggd för att bryta ett bildningsmonopol kan, om den demokratiska kontrollen försvagas, lika lätt bli ett verktyg för ett nytt.

Pierre Bourdieu

Pierre Bourdieu erbjuder en snarlik men mer empiriskt utmejslad invändning. I sina studier av det franska utbildningssystemet visade Bourdieu och Jean-Claude Passeron hur skolan, trots sin formella neutralitet och sina likvärdiga antagningsregler, systematiskt gynnar barn som redan hemifrån bär med sig det han kallade kulturellt kapital – förtrogenhet med skolans språkbruk, referenser och smakhierarkier – och att detta kapital omvandlas till betyg och examina på ett sätt som ger ojämlikheten sken av att vara ett resultat av begåvning snarare än av klass.5

Detta kan ses som en utveckling av Engbergs kritik av preparantkurserna. Han hade rätt i att avgiftsbelagd extraträning inför inträdesprov var en synlig, köpbar orättvisa, och rätt i att avskaffa den. Men Bourdieus poäng är att den mest verksamma ojämlikheten sällan är den man kan köpa sig fri från med kontanter – det är den som sitter i uppfostran, i hemmets bokhyllor, i sättet man lärt sig tala om konst och litteratur, i det som Bourdieu kallade habitus.

Att avskaffa inträdesprovens spärrar var nödvändigt men inte tillräckligt; kulturkapitalets fördelning reproduceras även genom en skola som formellt behandlar alla lika. Engbergs blinda fläck är alltså inte att han underskattade klassfrågan, utan att hans lösning stannade vid formell tillgång – medan den djupare fördelningen av förmågan att tillgodogöra sig bildningen kräver en politik för hela uppväxtmiljön, inte bara för skolportens tröskel.

Jimmy Sand

Detta är fjärde delen av en artikelserie som ursprungligen publicerades på bloggen Förläst Grabb från Grums som ett enda inlägg.

Artikelserien om demokratisk kulturpolitik:

1. Demokratisk kulturpolitik – om Arthur Engberg
2. En problematisk figur – Arthur Engberg
3. Demokratisk kulturpolitik (1938)
4. Gramsci, Bourdieu och maktkritiken
5. Aristoteles: paideia och den lediga tidens frihet
6. Från Gemeinschaft till Gesellschaft
7. Fem övergångar från folkhemmets Sverige
8. Skiss: Demokratisk kulturpolitik (2028)

PS. Bilden i toppen är ett konstverk av Fernand Leger.