Aristoteles: paideia och den lediga tidens frihet

Aristoteles: paideia och den lediga tidens frihet. Gramscis och Bourdieus maktkritik är nödvändig, men den är inte tillräcklig. Båda visar med skärpa hur kulturpolitiken kan reproducera eller omfördela makt – vem som äger tolkningsföreträdet, vems kapital räknas – men ingen av dem svarar på frågan vad kulturpolitiken egentligen är till för, bortom maktens omfördelning.

Den frågan för tillbaka till Aristoteles, och till ett argument jag sökte formulera i en tidigare text: en socialdemokrati som vill vara mer än en förvaltare av fördelningskonflikter behöver en aristotelisk grund – en förståelse av att politikens yttersta syfte är att främja eudaimonia, människors förmåga att leva goda och fullvärdiga liv, inte enbart att jämna ut tillgången till resurser mellan grupper som redan tävlar om dem.

Maktkritiken kan säga vem som har makten över bildningen. En teori om det goda livet kan bidra till en förståelse för varför bildningen är värd att ha makt över. Det är den senare frågan som Engbergs “sammansyn” – hans vägran att skilja det praktiskt nyttiga från det andligt goda – antyder utan att riktigt formulera, och som Aristoteles kan hjälpa till att sätta ord på. Här vill jag dock inte upprepa vad jag redan sökt visa om eudaimonia och distinktionen mellan oikonomia och chrematistike, utan i stället dröja vid ett annat, närbesläktat spår hos Aristoteles: hans behandling av paideia, medborgarnas fostran, i Politikens åttonde bok.

Fostran

Aristoteles skriver där något som i vår individualiserade tid förmodligen är mer kontroversiellt än det någonsin varit: att lagstiftaren bör ägna medborgarnas fostran större omsorg än något annat, eftersom en stats författning i längden formas av vilka slags människor dess medborgare är, och dessa i sin tur formas av den fostran de får. Fostran kan därför aldrig vara en privatsak, överlämnad åt varje familjs eget gottfinnande – den måste vara gemensam och offentlig, eftersom medborgarskapet självt är gemensamt. Det är svårt att inte höra ett eko av detta i Engbergs formulering om att folkstyre och folkbildning inte kan skiljas åt.

Den mest radikala potentialen hos Aristoteles, särskilt i dagens kapitalistiska ekonomi, ligger i försvaret av musikalisk och konstnärlig bildning, som uttryckligen vilar på tanken om schol?, den lediga tid som är fri från nödvändighetens tvång – arbetets, det praktiska livets, den rena överlevnadens sfär. Konst och musik studeras, menar Aristoteles, inte primärt för att de är nyttiga (fast de kan vara det) utan för att de är det värdiga sättet att fylla den tid som inte är underkastad nödvändigheten; ett liv helt uppslukat av arbete, hur hedervärt det än är, är för Aristoteles inte ett fullt mänskligt liv, eftersom det aldrig ger utrymme för den kontemplativa och skapande verksamhet i vilken människans högsta förmågor kommer till sitt fulla uttryck.

Klassfråga

Detta är sprängstoff för en intellektuell som Engberg, av det skälet att han formulerar exakt samma tanke fast vänd upp och ner. Där Aristoteles föreställer sig schol? som en frihet redan given åt en begränsad krets fria män – befriade från arbete genom slavarbete de själva aldrig behövde utföra eller ens reflektera över – gör Engberg något Aristoteles aldrig kunde: han politiserar frågan om vem som har rätt till det goda som hör till den lediga tiden.

“Det räcker icke med att dugliggöra sig för livets praktiska uppgifter”, skriver han (s. 4) – människan vill också det som konsten, musiken och litteraturen ger, och en demokratisk kulturpolitik måste garantera det åt alla, inte bara åt dem som redan är befriade från nödvändighetens tvång genom förmögenhet eller stånd.

Folkbildningsrörelsen, studiecirkeln, den fria folkhögskolan – som Engberg själv lyfter fram som exempel värda att stärka – är i denna mening ett fullständigt materialistiskt svar på ett aristoteliskt problem: hur gör man schol?, den lediga tidens frihet att ägna sig åt det som inte är nyttigt utan gott i sig, till en allmän rättighet snarare än ett klassprivilegium? Det är den frågan som Engberg tar längre än Aristoteles – och den förblir olöst, eftersom arbetstidens längd och den fria tidens fördelning fortfarande, nästan hundra år senare, är en klassfråga.

Jimmy Sand

Detta är fjemte delen av en artikelserie som ursprungligen publicerades på bloggen Förläst Grabb från Grums som ett enda inlägg.

Artikelserien om demokratisk kulturpolitik:

1. Demokratisk kulturpolitik – om Arthur Engberg
2. En problematisk figur – Arthur Engberg
3. Demokratisk kulturpolitik (1938)
4. Gramsci, Bourdieu och maktkritiken
5. Aristoteles: paideia och den lediga tidens frihet
6. Från Gemeinschaft till Gesellschaft
7. Fem övergångar från folkhemmets Sverige
8. Skiss: Demokratisk kulturpolitik (2028)

PS. Bilden i toppen är ett konstverk av Vasilij Kandinskij.