Från Gemeinschaft till Gesellschaft

Folkbildningsrörelsen, studiecirkeln, den fria folkhögskolan – som Engberg själv lyfter fram som exempel värda att stärka – är i denna mening ett fullständigt materialistiskt svar på ett aristoteliskt problem: hur gör man scholë, den lediga tidens frihet att ägna sig åt det som inte är nyttigt utan gott i sig, till en allmän rättighet snarare än ett klassprivilegium? Det är den frågan som Engberg tar längre än Aristoteles – och den förblir olöst, eftersom arbetstidens längd och den fria tidens fördelning fortfarande, nästan hundra år senare, är en klassfråga.

Från Gemeinschaft till Gesellschaft

För att förstå varför denna typ av kulturpolitik framstod som nödvändig just under 1930-talets formativa år är det värt att gå en omväg via den tyske sociologen Ferdinand Tönnies och hans klassiska begreppspar Gemeinschaft och Gesellschaft, först utvecklat 1887 men fortfarande det mest träffande verktyget för att förstå vad industrialiseringen gjorde med det svenska samhällets vävnad.

Gemeinschaft (som på engelska översätts med Community, men på svenska inte har någon distinkt motsvarighet) betecknar den gemenskapsform som vilar på organisk, given tillhörighet – familjen, byn, socknen, den lokala kyrkoförsamlingen – där individen föds in i sina relationer och där sedvänja, personlig kännedom och gemensam tro binder samman utan att behöva förhandlas fram.

Gesellschaft (Society) betecknar däremot den samhällsform som vilar på rationellt, kalkylerat och kontraktsbundet umgänge – marknaden, den anonyma storstaden, lönearbetet, den byråkratiska förvaltningen – där relationer ingås för ett syfte och kan upplösas när syftet upphör. Tönnies själv var långt ifrån entydigt nostalgisk, men han såg tydligt att moderniseringen innebar en förskjutning från det förra mot det senare, och att denna förskjutning hade ett pris: de informella nätverk av tillhörighet, mening och ömsesidig omsorg som Gemeinschaft erbjöd fanns inte längre automatiskt tillgängliga när människor lämnade sockengemenskapen för fabriksstaden.

Sveriges väg från 1870-talets industriella genombrott till folkhemsårens utbyggnad är en påtaglig illustration av just denna rörelse. Befolkningen strömmade från jordbruksbygder till växande industriorter; den gamla agrara Gemeinschaftens nätverk av släktskap, husförhör och sockenbunden identitet bröts upp i den takt löneabetet, urbaniseringen och den fria rörligheten på arbetsmarknaden tog över.

Folkrörelser

Denna omvälvning skapade ett socialt och existentiellt vakuum som fylldes, delvis spontant, av det som brukar kallas folkrörelserna: nykterhetsrörelsen, frikyrkorörelsen, den tidiga fackföreningsrörelsen och folkbildningsrörelsen byggde nya, frivilliga gemenskaper – inte givna av födsel utan valda och organiserade – som kunde ersätta det som den agrara ordningen tidigare tillhandahållit.

Folkhemmet, som politisk metafor och som praktiskt program, kan läsas som ett medvetet försök att gjuta samman dessa två register: att inom en fullt moderniserad, byråkratiskt organiserad Gesellschaft – skattefinansierad, statligt administrerad, rättighetsbaserad – återskapa något av Gemeinschaftens känsla av ovillkorligt tillhörande.

Ordet självt, “hemmet”, är en bild av Gemeinschaft; apparaten som bär upp det är en mekanism av Gesellschaft: lagstiftning, statsbidrag, förvaltning, standardiserade läroplaner. Det är precis i denna spänning som Engbergs kulturpolitik hör hemma, en spänning som inte är helt obekant heller i vår tid.

Statens övertagande av folkskolans finansiering, den nationellt likformiga lärarutbildningen, de statsfinansierade studiecirklarna och folkhögskolorna – allt detta är medel av Gesellschaft: rationella, byråkratiska, universella.

Men målet de sattes till att tjäna var ett gott som hämtat ur Gemeinschaft: gemensam tillhörighet, delad bildning, en känsla av att höra till “vårt folk” och dess “andliga skatter”, för att låna Engbergs eget språkbruk. Kulturpolitiken blir på detta sätt den arena där folkhemmet försökte lösa sin egen grundmotsättning – hur man med en modern statapparats opersonliga medel bygger något som känns som ett hem.

Jimmy Sand

Detta är fjemte delen av en artikelserie som ursprungligen publicerades på bloggen Förläst Grabb från Grums som ett enda inlägg.

Artikelserien om demokratisk kulturpolitik:

1. Demokratisk kulturpolitik – om Arthur Engberg
2. En problematisk figur – Arthur Engberg
3. Demokratisk kulturpolitik (1938)
4. Gramsci, Bourdieu och maktkritiken
5. Aristoteles: paideia och den lediga tidens frihet
6. Från Gemeinschaft till Gesellschaft
7. Fem övergångar från folkhemmets Sverige
8. Skiss: Demokratisk kulturpolitik (2028)

PS. Bilden i toppen är ett konstverk av Vasilij Kandinskij.

PPS. Gemeinschaft heter Gemenskap på svenska och ordet används numera i många kretsar på samma sätt som på tyska. Så det finns en svensk motsvarighet men Jimmy har inte stött på den användningen. Jag tillhör flera olika gemenskaper. Min stora familj och släkt, Rörö, Equmeniakyrkan, socialister, vänsterpartiet i södra Göteborg osv. #Anders_S