Fem övergångar från folkhemmets Sverige

Fem övergångar från folkhemmets Sverige. Det samhälle Arthur Engberg skrev för fanns i praktiken bara i sina begynnelseår; det samhälle vi lever i i dag har genomgått ytterligare en omvälvning som Tönnies begreppspar bara delvis fångar – inte längre bara ett steg från Gemeinschaft till Gesellschaft, utan en serie övergångar inom Gesellschaft självt. Ställer man Engbergs epok mot dagens Sverige träder fem sådana övergångar fram, och var och en av dem ställer krav som Demokratisk kulturpolitik aldrig behövde formulera.

Från industrisamhälle

Den första är övergången från industrisamhälle till något som ibland kallas kunskapssamhälle, eller postindustriellt samhälle. Arbetarklassens klassiska miljöer – bruksorten, verkstadsgolvet, det fackliga mötet efter skiftet – har på många håll försvunnit eller krympt till skugga av sig själva. Fabriken var inte bara en arbetsplats utan en social mötesplats där en gemensam arbetarkultur kunde reproduceras nästan av sig själv, genom daglig samvaro, gemensamt fackligt medlemskap och en delad erfarenhet av produktionen.

Den kunskapsekonomi som ersatt den – tjänstesektor, projektanställning, distansarbete – erbjuder inget motsvarande naturligt mötesrum. Den gamla arbetarkulturen, som Engbergs folkbildningsprogram i hög grad var skräddarsytt för att komplettera och lyfta, har försvagats i grunden, och frågan om var dagens motsvarande gemenskap ska uppstå har inget självklart svar.

Bort från folkrörelserna

Den andra är övergången från folkrörelsernas Sverige till ett samhälle präglat av individualisering. De institutioner som en gång skapade folkhemmets Gemeinschaft inom Gesellschaftens ram – partierna, fackföreningarna, studieförbunden, folkrörelserna i vidare mening – har tappat både medlemstal och kulturell tyngd. Det är en förskjutning av ett annat, mer indirekt slag än den som skedde under industrialiseringen: då ersatte folkrörelserna en förlorad agrar gemenskap; i dag eroderar Gesellschaftens egen logik – rörlighet, konsumtion, digital individualisering – även de institutioner som en gång byggdes för att kompensera för just den erosionen.

Engbergs kulturpolitik förutsatte ett landskap av starka folkrörelseinstitutioner att bygga vidare på och samverka med. Det landskapet kan inte längre tas för givet; det måste, i den mån det ska finnas, aktivt återuppbyggas.

Segregation

Den tredje är segregationen och den geografiska uppdelningen. Bostadsområden blir alltmer socialt och kulturellt åtskilda, både inom städerna och mellan storstad, mindre tätort och landsbygd. Engbergs hela argument om vägen från folkskolan – att gallringen ska ske efter begåvning och inte efter föräldrarnas ekonomi – förutsatte implicit att folkskolan faktiskt var en gemensam mötesplats för barn från olika samhällsskikt.

I ett Sverige där bostadsområdet i hög grad avgör vilken skola man går i, och där skolval förstärker snarare än bryter denna sortering, urholkas den förutsättningen från grunden. Formellt lika tillträde, den spärr Engberg riktade sin kritik mot, betyder allt mindre när människor inte längre delar samma vardagsmiljö att ha lika tillträde till.

Digitalisering

Den fjärde är digitaliseringens upplösning av offentligheten. De gemensamma referensramar som en nationell radio, ett fåtal dagstidningar och en i huvudsak samlad biografpublik en gång upprätthöll har ersatts av ett landskap där allt fler lever i skilda informationsvärldar, formade av algoritmer vars logik varken medborgarna eller staten fullt ut kontrollerar. Det är på sitt sätt en pervers spegelbild av Engbergs stora tema. Han skrev sitt försvar för forskningens och kritikens frihet mot en fiende som var lätt att peka ut: diktaturens politiska dekret om vilka sanningar som fick uttalas.

Dagens hot är mer diffust men i vissa avseenden lika allvarligt – inte ett förbud mot kritiken, utan en uppmärksamhetsekonomi där de globala teknikjättarna i praktiken utövar ett inflytande över vad medborgarna möter av verklighetsbeskrivningar som överstiger vad enskilda nationalstater förmår reglera.

Kulturell pluralism

Den femte är migrationen och den kulturella pluralismen. Folkhemmets relativa etniska och kulturella homogenitet – den grund på vilken Engberg kunde tala relativt oproblematiserat om “vårt folk” och dess andliga skatter – har ersatts av ett betydligt mer mångfaldigt Sverige. Frågan är inte längre enbart hur klassklyftor i tillgång till bildning ska överbryggas, utan hur en gemensam medborgarkultur alls är möjlig i ett samhälle där en stor del av befolkningen har rötter i andra länder – en fråga Engberg aldrig behövde ställa sig, eftersom hans samtid i stort sett tog den nationella gemenskapens givna karaktär för given.

Det är mot just denna utmaning som Tidöregeringens initiativ om en kulturkanon bör förstås: som ett – i mitt tycke missriktat – försök att återupprätta den där givna gemenskapen genom en fastställd, statligt sammanställd lista över vad som räknas som nationellt kulturarv.

Inbördes förstärkande

Dessa fem övergångar förstärker varandra. Den som förlorat sin arbetsplatsgemenskap, bor i ett segregerat område, möter en algoritmiskt fragmenterad offentlighet och lever i ett samhälle med större kulturell variation än förr har, av rent strukturella skäl, allt svårare att uppleva sig som del av samma “sammansyn” Engberg talade om. Det är detta sammansatta problem – inte ett enskilt hot utan en rad samtidiga, ömsesidigt förstärkande förskjutningar – som en uppdaterad demokratisk kulturpolitik måste svara på.

Jimmy Sand

Detta är sjätte delen av en artikelserie som ursprungligen publicerades på bloggen Förläst Grabb från Grums som ett enda inlägg.

Artikelserien om demokratisk kulturpolitik:

1. Demokratisk kulturpolitik – om Arthur Engberg
2. En problematisk figur – Arthur Engberg
3. Demokratisk kulturpolitik (1938)
4. Gramsci, Bourdieu och maktkritiken
5. Aristoteles: paideia och den lediga tidens frihet
6. Från Gemeinschaft till Gesellschaft
7. Fem övergångar från folkhemmets Sverige
8. Skiss: Demokratisk kulturpolitik (2028)

PS. Bilden i toppen är ett konstverk av Vasilij Kandinskij.