Skiss: Demokratisk kulturpolitik (2028)

Demokratisk kulturpolitik (2028). Arthur Engbergs skrift fyller nittio år 2028. Vad skulle en text med samma titel, skriven för det året, behöva innehålla för att göra samma sak för sin tid som originalet gjorde för sin – och hur bör den formas av just de fem övergångar som skiljer vår tid från hans?

En kulturpolitik för det postindustriella samhällets arbetsliv.

Eftersom fabriken och den fackliga arbetsplatsgemenskapen inte längre spontant skapar kollektiv identitet, måste nya, medvetet byggda mötesplatser – kulturhus, bibliotek som mer än boklager, utbildning för mer än bara anställningsbarhet – fylla den funktion som en gång arbetarkulturen gjorde. Hit hör också frågan om arbetstidens omfattning: vem som har råd och ork att faktiskt använda de mötesplatser som byggs är en klassfråga.

Ny investering i folkrörelsernas infrastruktur.

Om partier, fackföreningar och studieförbund tappat kraft – och av Tidöregeringen aktivt underminerats – räcker det inte att staten passivt förutsätter deras fortlevnad, som Engberg i praktiken kunde göra. Det krävs en aktiv politik för att återuppbygga föreningslivets bärkraft – resurser, men också en medveten strategi för deltagande i en tid när den digitala uppmärksamhetsekonomin konkurrerar om precis den tid och det engagemang folkrörelserna en gång kunde räkna med.

Skol- och bostadspolitik som kulturpolitikens fundament.

Eftersom den geografiska segregationen urholkar löftet om ett gemensamt vardagsrum, kan en förnyad kulturpolitik inte nöja sig med Engbergs recept – att riva formella spärrar som preparantkurser. Den måste, i Bourdieus efterföljd, kopplas samman med en politik som motverkar bostads- och skolsegregationen – eftersom kulturell jämlikhet i dag avgörs av vilket område man växer upp i, och vilken skola föräldrarna väljer.

Demokratisk suveränitet över den digitala offentligheten.

Engbergs försvar av forskningens och kritikens frihet mot diktaturens dekret måste 2028 kompletteras med ett försvar mot en ny sorts maktkoncentration: algoritmisk transparens, medie- och informationskunnighet som obligatoriskt inslag i utbildningen, och en beredskap att reglera globala teknikbolag vars inflytande över den svenska offentligheten i dag överstiger vad en enskild nationalstat annars förmår hantera.

En medborgarkultur som bygger gemenskap, inte en kanon som föreskriver enhetlighet.

Mot en från ovan beslutad kulturkanon bör ställas en politik som möter den kulturella pluralismen med folkbildningens beprövade metod: en gemensam medborgarkultur formad genom deltagande, samtal och delade institutioner – studieförbund, bibliotek, kulturhus – där samhörigheten skapas, genom att människor möts och de olika traditioner som i dag lever i Sverige formar det gemensamma tillsammans, snarare än att en färdig mall läggs över dem utifrån.

Kultur som kapabilitet, inte bara näringsgren.

Mot en kulturpolitik som i första hand mäts i exportvärde och besöksstatistik bör ställas en politik som, i den aristoteliska socialdemokratins anda, ser tillgång till mening, skapande och gemenskap som en central mänsklig resurs staten är skyldig att säkra – ett svar som blir desto viktigare ju mer samhällsförändringen trycker isär de gemenskaper som en gång gav den tillgången. Musiken, litteraturen, teatern och bildkonsten hör till de saker som gör livet fullvärdigt, och bör inte utlämnas åt kapitalets intressen.

Kanske är det den mest bestående lärdomen av Engbergs skrift, den som överlever både hans egna mörka kapitel och nittio års samhällsförändring: att en demokratisk kulturpolitik aldrig kan vara färdigformulerad en gång för alla, eftersom de samhällsförändringar den måste svara på aldrig upphör att uppstå.

Det som band folkhemmets Sverige samman var inte en lista, utan det Engberg själv kallade en sammansyn – och uppgiften att bygga en sådan, gång på gång, under nya villkor, är lika olöst i dag som den var 1938.

Jimmy Sand

Detta är sjätte delen av en artikelserie som ursprungligen publicerades på bloggen Förläst Grabb från Grums som ett enda inlägg.

Artikelserien om demokratisk kulturpolitik:

1. Demokratisk kulturpolitik – om Arthur Engberg
2. En problematisk figur – Arthur Engberg
3. Demokratisk kulturpolitik (1938)
4. Gramsci, Bourdieu och maktkritiken
5. Aristoteles: paideia och den lediga tidens frihet
6. Från Gemeinschaft till Gesellschaft
7. Fem övergångar från folkhemmets Sverige
8. Skiss: Demokratisk kulturpolitik (2028)

PS. Bilden i toppen är ett konstverk av Vasilij Kandinskij.