Sjukhusmorden i Malmö

Sjukhusmorden i Malmö. Den 4 september 1978 anställdes 18-årige Anders Hansson som beredskapsarbetare vid Malmö Östra sjukhus avdelning 26. Det var en långvårdsavdelning där majoriteten av patienterna led av demenssjukdomar. Han fick anställning trots att han hade mycket dåliga vitsord från liknande anställningar tidigare. Under hans anställningstid dog cirka 30 personer (olika uppgifter ges i olika källor) under misstänkta omständigheter.

Tidigare anställningar

Tidigare, mellan den 6 mars och den 31 maj 1978, hade han varit anställd som vikarierande vårdbiträde vid långvårdskliniken på Värnhems sjukhus i samma stad. Hans betyg från denna anställning var mycket negativt och rekommenderade att han inte skulle få några liknande jobb i framtiden då han inte klarade jobbet och saknad initiativförmåga.

Från den 1 juni 1978 och cirka sex veckor framåt hade han en liknande anställning vid Segevångsgården i Malmö. Där hade han tidigare genomfört praktisk yrkesorientering. Föreståndaren var negativ till att återanställa honom. Detta då han redan tidigare bedömts som olämplig för arbetet och haft betydande kontaktsvårigheter gentemot övrig personal.

Morden

Kort efter att Anders Hansson blivit anställd uppmärksammade mannen den övriga personalen på att en patient hade andningssvårigheter till följd av vätska i luftstrupen. Patienten räddades och han fick beröm för sitt ingripande. Därefter inträffade ett flertal liknande händelser med samma förlopp. Det  var alltid 18-åringen som slog larm.

Efter cirka tre veckors anställning begick han sitt första mord genom att ge en nästan blind 66-årig man, Karl Erik Stenberg, en blandning av rengöringsmedel (Ivisol) och vatten vdi flera tillfällen. Som motiv uppgav han senare att han ”tyckte synd” om mannen, som även uppvisade psykiska åldersförändringar. Samma motiv angavs också senare för övrig mord och mordförsök, men att han efterhand även riktade sig mot patienter som han uppfattade som besvärliga.

Det första dödsfallet bedömdes märkligt nog som naturligt, men därefter började han systematiskt ge patienter rengöringsmedel i avsikt att döda dem. Efter inledande försök med svagare preparat använde han de starkt frätande rengöringsmedlen Gevisol och Ivisol, ibland utblandade med saft. Handlingarna utfördes ofta under personalens raster.

Delar av personalen reagerade på det ökade antalet dödsfall. Många patienter klagade också på mannen och berättade att de fått starka drycker va honom. Ansvariga läkare avfärdade dem och bedömde inledningsvis att dödsfallen hade naturliga orsaker. En stor anledning till läkarnas tveksamhet var att det handlade om dementa patienter som därför inte togs på allvar. När den unge mannen bytte arbetskorridor inom avdelningen i november 1978 följde dödsfallen med. I januari 1979 ertappades han med en flaska Gevisol i fickan. Men ändå tog ingen läkare eller chef saken på allvar.

Avslöjandet

Den 11 januari gav han 84-åriga Anna Greta Andersson Gevisol. Hon fick bara i sig någon klunk innan hon protesterade. Hon berättade för en sjuksköterska vad som hänt och Anders Hansson blev inkallad till avdelningsföreståndaren. Han förnekade allt. Samma dag gav han Gevisol till ytterligare två patienter.

Morgonen den 12 januari såg han att en av kvinnorna som fått Gevisol dagen innan fortfarande levde. När hon, 94-åriga Elsa Jönsson, fick en ny klunk skrek hon högt. När personalen anlände sa 18-åringen upprepade gånger att han inte hade gjort något. En tydlig lukt av Gevisol kunde dock konstateras från kvinnans andedräkt. Klinikchefen Britta Törnblom beordrade då alla anställda att stanna kvar på avdelningen.

Utredningen

Efter att till en början ha försökt skylla på en patient erkände Hansson kort därefter gärningarna för polisen. Under förhören erkände han 27 mord och 15 mordförsök. Såväl polis som rättskemister ansåg det emellertid oklart hur många av patienterna som verkligen dött av fenolförgiftning eller av andra orsaker.  Utredningen visade på bristande rutiner vid avdelningen, vilket bidrog till att brotten kunde fortgå under längre tid. Journalföringen var otillräcklig och observerade frätskador hos patienter hade inte dokumenterats. Dessutom förekom samarbetsproblem mellan ansvariga läkare.

Vid åtalet, som väcktes efter fyra månaders utredning, bedömde chefsåklagare Sten Runerheim att 11 mord och 16 mordförsök kunde styrkas. De resterande dödsfallen kunde inte med säkerhet bindas till 18-åringen eller ens bevisas ha varit förgiftningsfall eller mord.

Dom

Hansson dömdes i Malmö tingsrätt till sluten psykiatrisk vård för 11 fall av mord och 16 mordförsök. Totalt skedde 27 eller 31 misstänkta dödsfall (olika uppgifter i olika källor) under hans anställningstid på Malmö Östra sjukhus.

Den 6 februari 1980, efter dom den 28 augusti 1979, överfördes Hansson till den rättspsykiatriska kliniken vid Sankt Lars sjukhus i Lund. I den rättspsykiatriska undersökningen fastslog professor Bo Gerle att han led av en allvarlig psykisk störning och var i behov av psykiatrisk vård. Förmodligen är Hansson Sveriges värste seriemördare med 11 mord. Den enda som skulle tävla med honom är kanske änglamakerskan i Helsingborg men det fallet är mycket äldre och antalet offer okänt.

Efter att Hansson släpptes fri på 1990-talet fick han ett industriarbete på en ort i södra Sverige. 1995 stängdes sjukhuset helt. Sjukhusområdet är numera ett bostadsområde som heter Sege park.

Läs mer:

• Massmördaren som var polis
• Träskmorden – ett av Sveriges få seriemord
• Svenska seriemördare

PS. Bitar av texten hämtade från Wikipedia men redigerat och ändrat. Licensen för texten är CC-BY-SA-4.0.