För sjuk för att jobba, för rädd att protestera

För sjuk för att jobba, för rädd att protestera. I artikeln Too scared to protest? How workfare restrains political citizenship, publicerad i Critical Social Policy 2026, undersöks hur sjukförsäkringens utformning påverkar möjligheten att engagera sig politiskt.

Författarna är Mikael Mery Karlsson, postdoktor vid Umeå universitet med forskning om funktionshinder och socialt arbete, och Niklas Altermark, docent i statsvetenskap vid Lunds universitet med forskning om funktionshinderpolitik och sjukförsäkringens åtstramningar.

Studien bygger på intervjuer med elva personer med långvarig sjukdom som engagerat sig i Solrosuppropet, 116omdagen eller Försäkringskassanupproret. Forskarna har också följt organisationernas offentliga nätforum under hösten 2024 och hela 2025.

Studiens huvudsakliga syfte

Syftet är att undersöka hur rädsla för att förlora ersättning påverkar sjukas politiska engagemang. Forskarna intresserar sig särskilt för dilemmat att den som protesterar mot sjukförsäkringens försämringar samtidigt kan vara rädd för att engagemanget ska tolkas som bevis på arbetsförmåga.

Studien vill därmed bredda förståelsen av nedskärningars konsekvenser: från effekter på ekonomi och hälsa till effekter på människors möjligheter att använda sina politiska rättigheter.

Studiens huvudsakliga slutsatser

Rädslan för att politiskt engagemang ska påverka rätten till ersättning återkommer i samtliga intervjuer. Deltagarna beskriver Försäkringskassans bedömningar som stränga och svåra att förutse. Att delta i en demonstration, skriva en blogg eller medverka i medier kan därför uppfattas som riskfyllt.

Denna rädsla begränsar hur deltagarna engagerar sig och försvårar enligt deras berättelser rekryteringen till protester. Enstaka synliga aktiviteter kan uppfattas som särskilt riskabla eftersom de inte visar hur mycket vila och återhämtning personen behöver före och efter.

Forskarna identifierar tre sätt att hantera oron: att vara anonym, att varna varandra för att myndighetsanställda kan läsa inlägg och att dokumentera tiden som läggs på engagemanget. Strategierna har också nackdelar. Anonymitet uppfattas exempelvis försvåra kontakten med medier och möjligheten att nå ut.

Slutsatsen är att åtstramningar kan begränsa protesterna mot samma åtstramningar. De som berörs riskerar därmed att få svårare att göra sig hörda i den socialpolitiska debatten.

Forskarnas diskussion

Forskarna betonar att den begränsande effekten kan uppstå utan uttryckliga förbud eller avsiktliga försök att tysta människor. Regler, myndighetskontakter och osäkerhet om bedömningarna kan tillsammans skapa en rädsla som påverkar deltagandet.

De diskuterar också hur föreställningar om bidragsfusk och överutnyttjande gör att sjuka känner sig tvungna att ständigt visa att deras behov är legitima. Mediernas rapportering får en dubbel funktion: berättelser om orimliga avslag kan mobilisera motstånd, men också förstärka rädslan för att själv förlora ersättningen.

Forskarna har inte funnit belagda fall där någon förlorat ersättning uttryckligen på grund av politiskt engagemang eller aktuella belägg för systematiskt sanktionerad övervakning av grupperna. Deras poäng är att rädslan ändå får konsekvenser för hur människor agerar. Studien beskriver denna mekanism bland de undersökta aktivisterna, men mäter inte hur vanlig den är bland samtliga personer som får ersättning från sjukförsäkringen.

Våra reflektioner

Vi har granskat sjukförsäkringen sedan 2017. I granskningen av Försäkringskassans årsredovisning för 2017 visade vi till exempel hur avslagen ökade efter regeringens mål om att sjukpenningtalet skulle ned till nio dagar. Vi kopplade detta till nedskärningarna i välfärden: samtidigt som arbetsbelastningen gjorde människor sjuka blev det svårare att få ersättning från sjukförsäkringen. Lägre sjukpenningtal var inte detsamma som friskare människor.

Vi besökte vid den tiden även Socialdepartementet för att diskutera regeringens styrning av Försäkringskassan. Vårt budskap var att politikerna inte kunde fortsätta öka glappet mellan krav och resurser i välfärden och sedan låta dem som arbetat sig sjuka betala för det. Vi efterlyste starkare krav på arbetsgivarnas arbetsmiljöarbete och ekonomiska konsekvenser för dålig arbetsmiljö. Ansvaret för att minska sjukskrivningarna måste handla om att förebygga ohälsa, inte om att neka sjuka deras försörjning.

Om studien

Vår uppfattning är att sjukförsäkringen till för stor del tar sin utgångspunkt i att pressa och bestraffa människor som jobbat sig sjuka i välfärden, inte att rehabilitera dem tillbaks till sitt arbete. Studien är intressant för oss eftersom den visar att det kan finnas bestraffningssystem, eller iaf upplevelsen av sådana system, som riktar sig mot dem som engagerar sig mot systemet.

Fenomenet är närbesläktat med det som uppstår när sjuka medarbetare inte orkar driva sin egen sak gentemot arbetsgivaren, Försäkringskassan eller i slutändan lagstiftaren. Här har fackförbundet en mycket viktig roll att spela som den sjukes försvarsadvokat. I ett system som bygger på misstänksamhet och bestraffning behöver de drabbade tyvärr en sådan.

Karlssons och Altermarks studie blir därför viktig för välfärdsfacken. Medlemmar som befinner sig i sjukförsäkringssystemet har såklart samma rätt att delta i det demokratiska samhället som alla andra. De kan dels behöva stöd för att känna sig trygga med att utöva denna rätt, dels någon som tydligt säger till Försäkringskassan (eller om det behövs, arbetsgivaren) att deras demokratiska engagemang inte är något som dessa har med att göra.

Tankesmedjan Balans

Ursprungligen publicerat på Balans hemsida. Licens;  CC BY 4.0

PS. Bilden i toppen är ett konstverk av Atanasio Soldati.