Det kvittar vad vi har för regering om vi inte tar konflikter

Det kvittar vad vi har för regering så länge vi inte själva vågar ta konflikter. Maktutövning innebär en förhandling mellan olika maktcentra. Vart och ett vågar vara så krävande och envist som det känner det har stöd för från sina uppdragsgivare.

Trettitalets socialdemokratiska regering vågade vara tuff för att dess uppdragsgivare var tuff. Den hade just genomfört en av världshistoriens mäktigaste strejkrörelser, oftast beslutad av de direkt berörda på varje ställe för sig, efter att ha genomfört en våg av matkonfiskationer omfattande nån kvarts miljon människor. Den byggde kollektivt institutioner i form av kooperativ, bildningsorganisationer och träfflokaler, för att inte tala om fackföreningar där medlemmar själva beslöt om aktioner utan att centralt placerade ombudsmän hade möjlighet att styra allt. Det fanns något för parlamentarikerna att stå på när de genomförde sina förhandlingar med andra maktorgan, till exempel kapitalet eller den traditionella ämbetsmannahierarkin.

Vi skulle behöva mycket mer av sånt; om inte så kommer ingen regering att våga bryta det allra minsta med kapitalägares eller internationella ämbetsmannahierarkiers önskemål. Inte en socialdemokratisk, inte heller en där vänsterpartiet ingår.

Konflikter

Min fru var lärare innan vi gick i pension. Hon klagade ständigt över alla formulär hon var tvungen att fylla i enligt New Public Managements ledningsmetoder, för att byråkratier utan kunskap om verksamheten skulle kunna inbilla sig att de förstår något. Men ingen vågade någonsin strunta i dessa formulär.

Jo – i Köpenhamn vägrade personalen på ett dagis eller en vårdcentral, minns inte vad, i början av 10-talet att fylla i, de ansåg det viktigare att de skötte sitt jobb; de blev folkhjältar och kommunen avskaffade eländet. Men i Sverige fortsätter vi att lyda. Precis som vi fortsätter att lyda all annan destruktiv ordergivning från destruktiva maktkotterier.

Tacka fan för att ingen socialdemokratisk regering vågar gå oss till mötes, vi har ju ingen kollektiv styrka, ingen förmåga till kollektiv handling själva.

Susan Strange menar att det finns fyra maktcentra som förhandlar och kompromissar: beskyddsmakten, produktionsmakten, finansmakten och kunskapsmakten. Hon glömde bort folkmakten. Folkmakten kan sätta en agenda, folk som ödmjukt ber beskyddsmakten om beskydd kan det inte.

Jan Wiklund

Ursprungligen publicerat på bloggen Gemensam.

PS. Bilden i toppen är ett konstverk av Arthur Segal.