En hyllning till livet och sjukvården

En hyllning till livet och sjukvården. För exakt fem år sen åkte jag in på sjukhuset efter att ha fått en allvarlig stroke. Högersidan av kroppen fungerade inte längre som den skulle. Varken hand, arm, fötter eller ben, Egentligen fick jag min stroke på kvällen men jag trodde bara att benet somnat. Men på morgonen var det värre, då funkade benet sämre, höger handen funkade nästan inte alls och höger arm hade dålig funktionalitet.

Väl på sjukhuset gick det snabbt. De insåg i stort sett omedelbart att jag haft en stroke i form av en propp i vänster hjärnhalva långt bak. Förmodligen hade den löst upp av sig själv konstaterade de. Omedelbart efter att det bestämts vad det handlade om kom jag in på en strokeavdelning där jag fick börja träna med en gång. Jag fick övningar för fingrarna, handen, armen, foten och benet. Där blev jag kvar tre dagar. Jag fick träna hela tiden. På en mängd olika sätt. Träna mig på att gå, gå i trappor, krama och stryka med fingrarna på frottéhanddukar och en massa annat. Jag gjorde allt vad de ville. Dessutom fick jag mediciner direkt. Blodförtunnande och kolesterolsänkande.

De var lite missnöjda med att jag kom in så sent och jag kunde ha fått mycket värre skador eller till och med dött. Men jag lever och nu har det gått fem år. På mindre än ett år lärde jag mig att gå ordentligt och funktionen i fingrarna och handen kom tillbaks. Men jag kan inte skriva lika snyggt som tidigare, varken med skrivstil eller med textning. I somras kunde jag för första gången sen min stroke simma ordentligt. Tidigare har jag inte kunnat göra nåt ordentligt simtag. Att räkna funkar inte heller ordentligt ännu men i övrigt går det inte att förstå eller se att jag haft en stroke. Jag har återhämtat mig mycket bra. Tack vare sjukvården och för att jag varit en exemplarisk patient.

Någon orsak till stroken kunde de egentligen inte hitta men de hittade ett hjärtfel som i sig kunde vara livshotande och för det fick jag också medicin. De spekulerade i att hjärtfelet var det som gett mig proppen. Så jag fick också medicin mot hjärtfelet och blodtryckssänkande medicin. Och alla medicinerna äter jag än idag. Förmodligen kommer jag att göra det resten av livet. Och eftersom jag ska leva i 20-30 år till blir det rätt många tabletter jag kommer att stoppa i mig.

Egentligen fyller jag 70 år men jag fyller också 5. Det är 5 år som jag fått till skänks då jag ju inte dog. Tur och en bra sjukvård räddade mig. Jag lever och det är kul. Trots en idiotregering och trots en socialdemokrati utan förmåga till att ta vara på valsegern för antirasismen och antifascismen.

PS. Bilden i toppen är ett konstverk av Paul Klee.