Forskare på Östersjöcentrum kritiska till kvoterna i Östersjön

Forskare på Östersjöcentrum kritiska till kvoterna i Östersjön. Regeringen är nöjd. Yrkesfisket är i stort sett nöjda. MIljörörelserna oseriöst hysteriska och det gäller även lobbyorganisationen Sportfiskarna. Beslutet om kvoterna i Östersjön ligger under, på eller nära de vetenskapliga råden från ICES. Det är ett av de måste restriktiva kvotbeslut som någonsin tagits vad det gäller sillen/strömmingen i Östersjön och Bottenhavet.

Miljörörelsernas oseriösa överreaktioner

Miljörörelserna och lobbyorganisationernas hysteriskt överdrivna reaktioner är otroligt malplacerade och missvisande. Kvotbesluten innebär enligt forskningen och de vetenskapliga råden ingen risk för strömmingens försvinnande eller utrotning. Att påstå det är ytterst oseriöst. Tyvärr finns det även forskare som beter sig på samma oseriösa sätt.

Henrik Svedäng från Östersjöcentrum påstår i ETC fortsatt ett beståndet i centrala Östersjön trendmässigt minskat de senaste åren. Det påståendet är helt felaktigt. De allra senaste åren har beståndet ökat något och är lika stort som på 1980-talet men sett över lång tid har beståndet varit stabilt sen början av 1990-talet. Ingen ökning och ingen minskning. Det är den vetenskapliga sanningen och den borde Svedäng hålla sig till. Men det gör han inte.

Istället har sen 25 år tillbaka igen och igen sagt samma sak. Strömmingen riskerar att utrotas. Det är helt enkelt inte sant. Svedäng agerar och uttalar sig som en aktivist inriktad på att stoppa allt fiske och inte alls som en forskare. Och ETC vidarebefordrar han åsikter som om de vore sanning. På det sättet sprider ETC också falsk information och falska uppgifter. De bidrar till att felinformera allmänheten,

Även andra forskare på Östersjöcentrum är kritiska

Även andra forskare på Östersjöcentrum är kritiska till kvotbesluten men utan att hemfalla till ren propaganda och aktivism som Svedäng. Sara Söderström säger exempelvis följande:

– Det är mycket glädjande att bestånden verkar öka, men det finns alltid osäkerheter i denna typ av bedömningar. Det är svårt att säga hur stor ökningarna faktiskt är och om de kommer hålla i sig. En ansvarsfull förvaltning som tar återhämtningen av sårbara fiskbestånd på allvar bör vänta tills bestånden visar en stabil ökning över tid – och inte genast höja kvoterna vid minsta tecken på en ökning säger Sara Söderström, fiskeforskare vid Östersjöcentrum.

Hon är nöjd med att bestånden ökar. Det är något Svedäng förnekar och istället sprider han felaktiga uppgifter om en ständig minskning. Men Söderström är tveksam till en så stor ökning som det beslutats om. Det är också Charles Berkow:

– Kommissionen verkar inte ha tagit beståndsmålet på allvar. Nästa års kvot blir nu 17 000 ton högre än den fångstnivå som skulle ha gett åtminstone en 50-50-chans att nå beståndsmålet. Det betyder att målet som skulle ha nåtts 2020 sannolikt skjuts ytterligare på framtiden, säger Östersjöcentrums omvärldsanalytiker Charles Berkow.

Också han arbetar på Östersjöcentrum. Och uttalandet är rimligt och trovärdigt. Men sen gör han det vanliga misstaget att jämföra utvecklingen för torsken med utvecklingen för sillen. Berkow är en forskare med en historia av att slira på sanningen på samma sätt som Svedäng. Och nu hemfaller han åt detta igen.

Torsk är en demersal (bottenlevande) fiskart och det är välkänt att demersala fiskarter av flera orsaker är känsligare för utfiskning än pelagiska fiskarter som sill. Det finns överhuvudtaget inga exempel på att fiske nånsin utrotat ett pelagiskt fiskbestånd. Däremot finns det många exempel på att de fiskats alldeles för hårt på många ställen och därmed minskat kraftigt. Några exempel är NVG-sillen och Nordsjösillen på 1970-talet.

Med demersala fiskbestånd är det annorlunda för där har det hänt. Mest känt är torsken på Grand Banks men det gäller också torsken i Östersjön genom överfisket på 1980-talet och demersala fiskarter i Skagerak och Kattegatt genom överfiske under samma tid. Det ska dock sägas att även övergödning, miljögifter och klimatförsämringar också spelat roll för denna utveckling.

Skarpsillen

Skarpsill har fiskats över vad som anse hållbart i mer än 20 år. Ändå har beståndet inte minskat fast det borde ha gjort det. Beståndet har legat över vad som anses vara hållbart sen 1990-talet. Sådana resultat tyder på att beståndsbedömingarna inte är korrekta. En ökning av fisket på skarpsill kan därför inte anses vara alarmerande. Kvoten har dessutom satts på exakt det som EU-kommissionen föreslog.

Trots det är Åsa Nilsson Austin från Östersjöcentrum kritisk mot kvothöjningen:

– Årsklasserna 2021-2023 var bland de lägsta i tidsserien och lekbiomassan har fluktuerat ganska kraftigt, så det finns definitivt fog för att sätta försiktigare kvot även för skarpsillen till nästa år, säger hon.

Hennes farhågor och invändningar är legitima men jag ser dem som något överdrivna. Men en sak är tydlig. Åsa Nilsson Austin och Sara Söderström visar att forskare kan vara kritiska utan att sprida felaktigheter som Henrik Svedäng och göra helt orimliga jämförelser som Charles Berkow. Det flesta forskare är seriösa. Så även på Östersjöcentrum. Det vore önskvärt om Svedäng och Berkow tog intryck av sina kollegor.

Jag kommenterar i detta inlägg inte forskarnas syn på kvoterna i västra Östersjön och Bottenhavet. Det ska jag dock återkomma till i ett annat inlägg.

Läs mer:

• Positiv utveckling för fiskbestånden i Östersjön
• Flera kvoter i Östersjön föreslås höjas inför 2027
• Varför minskas inte sillkvoterna i Östersjön?
• ICES råd om fiskekvoter i Östersjön inför 2027
• Om kvoterna i Östersjön 2027
• EU har beslutat om kvoter i Östersjön i enlighet med råden
• Fiskemöjligheter i Östersjön 2027
• Vi svenska fiskare om kvoterna i Östersjön